.

Kampen mot 92:orna blev ikväll "Kampen mot mor och syster". Att vara yngstabarnet och lillasystr är ingen höjdare. Det är allt mitt fel vad som än händer, och så var det denna gången också. Bekräftelsen hade ju kommit till mig men den var inte där. Med en argsint mamma brevid sig och en lam-syster i telefonen så började min jakt på bekräftelsen.. Den fanns inte, jag såg det, mamma såg det och syster hörde det- Ändå stirrar mamma upp sig och var tvungen att göra allt själv för att förstå att den fanns inte. Till slut av ren ilska glämmer jag ut mig att jag har nog sparat den, varför kom jag inte på det innan!? Då hade jag sluppit känna mig som 4 år igen. Men om man vänder på stecken, nu fick jag i alla fall en lycklig mamma och en syster som putsar ut och nu kan vi åka till Kina (fast det skulle vi kunnat utan de pappret också).

Dagen slutade som en började, att någon var arg på mig. I morse var det Fru Anka och hennes 10 barn som blev arg. Haha, jag tror aldrig jag har varit så rädd för en anka som jag var i morse och vilken respekt hon fick hos mig. Det gick så långt att jag gick till den andra trottoaren på andra sidan gatan. Jag tänkte " Hon kommer döda mig om jag gå närmare men kolla babiserna(!) Vilka små små sötingar!"

På bussen fick jag sällskap av en äldre dam som berättade om hela sitt liv. Jag tror hon ville prata med någon och där satt jag, en vanlig ungdom på väg till skolan med musik i örnen och där satt hon med huvud fullt med tankar och funderingar. Jag tor jag kommer få träffa denna dam igen eftersom vi åker samma buss varje dag och ofta samma tid också.

På bussen hem var det en annan som började prata med mig. Än vacker kvinna som sa "du borde klä på dig mer, du kan få influensan". Jag tror att hon hade sett mig stå och frysa innan bussen kom. Snällt sagt i alla fall!

LÄSNING elle samhälle?